Så efter bilresan på 2 timmar kom vi fram till hamnen, det blev att köra en snabb frukost medan vi väntade in båten. Hamnen var full av folk som skulle bli uppdelade i två båtar. Vi fick tillslut efter att ha stått på bryggan i gassande sol stiga på speed båt nummer 2. Vi fick sitta inomhus i skinnstolar där skinkorna klippade fast sig och sjösjukan ökade successivt. Men vi klarade oss i land.
   Första åsynen av Gili Trawangan var likså ett paradis i jäförelse med smutsiga Kuta. Vattnet var blått och klart, stranden var vit och värmen var inte lika påtaglig, här fläktade det till och med. Vi märkte snart även att det var väldigt tyst, det finns nämligen ingen trafik här, endast klockorna från hästarna som körs med vagnar skallrade när de körde förbi. Eller någon rinklocka på en cykel som varnade oss att gå till sidan. Så jävla skönt var min första tanke. Men då började herr böneman härja... Ja man får väl vänja sig med det där! Vissa dagar var hans röst dock krakligare än andra och när han väckte oss klockan 6 på morgonen med sin vackra stämma, ja då gick han över gränsen kan man väl konstatera. Blir hellre väckt av en Geko ödla..."geko geko geko" kärlek.
   Vi bestämde oss för att leta efter ett hotel att bo på först och främst, det fanns mycket att välja på men priserna och standarden varierade ganska mycket så det var svårt att hitta det perfekta stället. Sjävklart gick vi åtta, svettiga med stora ryggsäckar bort oss helt, vi kom in i den lokala delen där endast sand och en ko här och där syntes till. Kon gjorde sig ännu mer till synes då Sandra trampade i koskit med endast flipflops. Been there, done that honey...haha! Och varför i hela friden går vi bort från havet? Vi ville ju bo vid stranden! Men självklart går jag in och styr upp det hela, så vi satte oss ner och åt och efter maten gick halva gänget och letade boende medan vi andra låg kvar som sillar på stranden. 
   Efter cirkus en timme kommer stjärngänget tillbaka med ett stort leende på läpparna, "vi har hittat bästa placet, ni kommer älska det". Och där packade vi på oss och gick till de berömda bungalowsen där vi skulle spendera fem nätter. Vi gillade de här bungalowsen enormt, första natten sov vi fyra tjejer och fyra killar i en då dem la in 2 extra madrasser. Sen sov vi restrerande nätter två och två. Vi hade utomhus dusch och toalett, går inte förklara så underbart det var att gå på toa till stjärnhimel eller hur skönt det var att duscha utomhus, kändes som värsta befrielsen. Så i de här bungalowsen fick vi resans första hela natt, dagen därpå var vi igen utvilade och alerta på nytt. Vi betalade lite mer för det här stället ca 140 kr natten men standarden var hög och en enormt god frukost ingick. Bananpannkaka, fruktsallad och te blev rutin.  
   Annars gjorde vi inte super mycket här på Gili, vi tog det oerhört lugnt, Carpe diem! Låg på stranden, spelade strandtennis, läste böcker och löste korsord. En dag åkte vi på en snorkeltur över hela dagen och stannade till på olika ställen och snorklade. Vi såg både havskölpaddor, småfiskar och rockor så det var helt klart värt. Båten var dock lite racklig, vi satt ungefär 50 personer på den och på tillbaka vägen var vågorna stora. Vi blev skölda med vågorna från kanten och jag trodde ett tag att vi skulle välta helt medan killarna var roade och tyckte det var spännande. Ja vi överlevde den där dagen också men man började förstå att Bali är ett Hajchapparall land. Lite hippie stil, men sånt gillar ju jag och konstigt nog går saker faktiskt ihop sig trots allt.

Har lite mer att berätta om Gili så det dyker upp i ett annat inlägg, på återseende!