Vi bestämde oss att det var dags att lämna Kuta igen så vi köpte en resa till Nusa Lembongan (smekmånads ön) som den så fint kallas. Vi köpte med oss en massa Snickers och snacks och for iväg i en hygglig bil denna gång dessutom. Bilresan tog knappt en timme, sedan fick vi vänta i hamnen på båten en halvtimme och tillslut var det mindre än en timmes båtfärd. Den här gången blev vi erbjudna att sitta på Speedbåtens tak, så där satt vi och blickade ut över horisonten med draget i håret och solen stekande.
    Väl framme blev vi erbjudna skjuts från en Indo kille, vi var dock skeptiska och viftade bort hans erbjudande och sa att vi gick på egen hand och letade efter hotel. Mannen blev en aning irriterad och insisterade om att det var gratis och att det ingick i vår biljett. Jamen dåså, vi packade alltså in både oss själva och all packning i hans skrotiga pickup liknande bil. Vi var efter en 20 minuters bilresa väldigt glada för vår skjuts, inte kunde vi gått den här långa vägen med ryggsäckar. Vi bad honom köra till  Ketut bungalows som Lisa hade blivit tipsad om. Det visade sig vara ett riktigt kap, det var hus liknande Bungalows som vi fick trycka in fyra personer i. Där skönk priset även och passade in i vår budget, ungefär hundra kronor per person och natt. Tre nätter bokades direkt. Husen var väldigt gammalmodiga i stilen och rummet täcktes av en 240 cm bred säng, vi tjejer bestämde oss för att sova alla fyra i den sängen istället för att fylla det lilla rummet med extra madrasser. Bara några meter bort låg poolen och stranden. Man kunde sitta i poolen och se solnedgången över havet, sjukt fint ställe enligt min mening. Lembongan var i jämförelse med Gili ännu mer lugnare och orört. Det kändes nästan som vi var de enda turisterna på hela ön, inte det ultimata stället för den rastlöse men perfekt för den som vill stressa ner och inte göra någonting.
   Efter vi intagit rummen började magarna kurra så vi bestämde oss att leta efter ett matställe. Men vi tog nästan första billigaste och blev där dirigerade att sätta oss på loftvåningen med utsikt över havet. Fin matplats men det visade sig att restaurangen inte kunde levera mer än det. Vi alla tio beställde in Balis nationalrätt "Mie goreng ayam" nudlar med kyckling, ägg och ibland även räkchips. De här nudlarna badade i en röd tomatsås som färgade hela rätten i en skräckinjagande färg, det var smaklöst, vattnigt och en o annan myra låg och simmade i maten. Mums sa vi, rejält irriterade, hungriga och besvikna. Vi tjejer gick istället direkt till restaurangen bredvid vårt boende och beställde in frukt och bananpannkaka. Dagen fortsatte i slappmode med musik i öronen och pool/havshäng.
   Till middagen ville vi inte göra samma tabbe med restaurang valet så vi intog den restaurangen där det satt mest folk och med skylten "öns bästa restaurang" kunde vi inte annat än att ge "Lindas" en chans. Priserna här var lite högre (ca 40 kr), menyn stod på en svart tavla som var målad över en hel vägg och maten ja den var i världsklass. Efter att ha levt på Club sanwich och Mie goreng ayam de senaste veckorna var detta en såkallad hallelulija moment för smaklökarna. Under våra dagar på Lembongan hann jag testa både (fish in banana leaf, penne pesto, pasta carbornara och chicken burger) och inget var utav besvikelse, snarare fröjd! Så Linda den hypen får du, tacka och ta emot för underbar mat, oh yeah! Den natten sov vi tryggt skedandes alla fyra, även fast vi på morgonen funnit en kackerlacka i huset kunde sömnen och drömmarna flöda fritt. Och vad morgondagen erbjöd, det får ni fortsätta läsa om i nästa inlägg.