Lite snabb info om Medewi, det ligger alltså i sydvästra Bali och är känt för sina långa left-hander (en våg som svänger från höger till vänster och man svänger alltså vänster med vågen) och är därmed ett populärt surfställe men för den lite mer avancerade surfaren. 

Det är tidig morgon och vi packas in vi tio i en störra bil, ingen höjdar bil direkt heller för den delen. Vi hade specifierat oss att få en fräsch bil den här gången med AC när vi bokade resan till Medewi men där står dem med ännu en racklig bil utan AC, och fyra timmar skulle spenderas i den. Det var järnrör i sätena som alla andra bilar vi åkt... som stack upp i röven så efter bara några minuter var det obekvämt. Värmen behöver vi inte äns tala om... När vi åkt en bit blir vi dessutom stoppade av den Baliska polisen, de krävde pengar från oss för att vi skulle få fortsätta åka vidare. Då kunde man checka av på listan att ha mutat den Baliska polisen, korrupterat land hej! Chauffören släppte av oss vid Medewis kanske enda hotel? Vi var i alla fall ganska nöjda med rummen till en början, priset var i vår budget och vi orkade inte leta vidare så vi tog det utan att blinka. Rummen var väldigt enkla och det stod i princip bara fyra sängar och en fläkt i rummen. Toaletten var väldigt liten, gick inte att spola och duschen var läskig. Välkomna till Medewi.
   Vi började så småningom dessutom bli hungriga och gick iväg för att se vad Medewi hade att erbjuda. Det var som förväntat kan man väl säga, det fanns en grusväg där vi bodde och längs grusvägen fanns någon surfuthyrnings shop och någon mindre "matbutik" sedan var det en motorväg längst upp. Vi gick en bit på motorvägen och varje lastbil tutade på oss så vi valde att vända nästan på direkten lite obekväma i situationen. Så gick vi tillbaka till grusvägen och hittade något som såg ut som en restaurang, det var dock lite av en byggarbetsplats så vi bad dem sluta såga om de ville ha oss som matgäster och det gjorde som så gjärna. Maten var faktiskt bättre än förväntat och vi gick kanske lite muntrare därifrån. Sedan försökte vi hyra in oss på några surfbrädor och faktiskt ge surfingen här en chans, vi såg även solnedgången från stranden. Kanske inte den vackraste stranden om man jämför med de andra platserna vi varit på, men vågorna var mastiga och en solnedgång är en solnedgång så kvällen slutade inte så dumt ändå. Eftersom det inte fanns någonting att göra på Medewi på kvällen valde vi att gå in i våra rum tidigt. Vi gjorde någon ljusöron ritual på Sandra och Linn som hade fått surf öron som värkte och sedan försökte vi faktiskt sova även om klockan endast var typ 9 på kvällen, men vi skulle ju upp redan klockan 05.30 morgonen därpå och surfa...Och inte var det enkelt att somna, vi märkte snart att det kryllade av myror i hela rummet som kröp på våra huvuden, ja de var överallt. Lisa vaknade vid klockan två och trodde att det var dags att gå upp, men det var 100 timmar kvar kändes det som. Hemsk natt utan sömn, det var nog ingen som sa emot när klockan ringde 05.30 den morgonen.
   Vi tog på oss våra rashguards (surftröjor) och gick iväg till den surfshopen som vi hyrt brädorna ifrån, vågorna såg ganska stora och motbjudande ut och det var lite småkallt sådär tidigt på morgonen. Men väl på plats får vi höra att vågorna nog är lite för stora för oss nybörjare som vi redan misstänkt och att vi skulle vänta några timmar. Trötta och irriterade sätter vi oss på stranden och ser på när killarna ger sig ut i jättevågorna trots varningarna. Vi hann även käka en enkel frukost innan det var dags för oss att ge oss ut i Medewivågorna.
Om det gick bra? Vänta och se till nästa inlägg! 
Pöss!

Under dagen därpå vaknade vi till ett regnigt Lembongan, första gången vi fick se regn på hela vår resa! Lisa tog på sig sin röda väl nerpackade regnjacka och flipfliops och sprang ut i regnet, vi andra låg och gormade i sängen. Denna mulna morgon tillgavs en mustasch måndag, jag fick ett energiryck och började måla mustasch först på mig själv och sen på de andra tjejerna och det ena ledde till det andra... Jag hittade massa roliga effekter på min kamera och tillslut satt vi och ruvade på ägg, lekte med betongfigurer, Linn blev Hitler på en häst och ja mycket skratt gavs... underbara morgon! Efter vädret spruckit upp någon timme senare valde vi att igen hyra moppar och ge oss ut på vägarna. Denna gången åkte vi åt motsatt håll och hamnade vid en Mongroveskog (alltså en skog som ligger på vatten). Vi gick in i skogen och kom till en racklig bro som gjord av bambustock och andra halvdana pinnar, balansen sattes på prov.Om man skulle ramlat ner i geggan vet man inte om man skulle kommit upp igen, fy! När vi kom fram till brons slut stod där en båt och man fick åka och se på Mongroveskogen om man betalade. Lisa som redan hade sätt en sådan skog tog order om att vända, det var alltså inget speciellt att se så vi löd och gick tillbaka till våra moppar. Vi satte oss på mopparna igen och hade ingen aning om vart vi skulle härnäst. Men då magarna började göra motstånd valde vi att åka och leta matställe. Efter ett tags letande hittade vi också en okejig restaurang och intog ännu en Mie goreng ayam. Från restaurangen skulle vi ta oss tillbaka till mopparna som stod parkerade lite längre bort, det resulterade i att vi gick vilse och fick oss en rejäl promenad. Trötta och svettiga tyckte vi allesammans att det var nog med moppe åkandet och vi valde att åka tillbaka till hotellet. Vi fick skåda ännu en av Lembongans solnedgångar och var inte bittra att vi dagen därpå skulle åka tillbaka till Kuta, vi hade nu fått nog av allt uppvilande och ville ha lite fart och fläkt igen!
 
Morgonen därpå var vi tvungna att checka ut från våra hus redan klockan 9 på morgonen, så vi städade, packade och ställde våra ryggsäckar i en städskrubb vid poolen. Båten tillbaks gick inte förrän vid halv 4 så vi spenderade våra sista timmar på Lembongan vid poolen/havet och gjorde i princip ingenting! Innan solnedgången var vi tillbaka i Kuta efter en relativt kort resa men med en del trafikstockning påvägen. Vi stanade en natt i Kuta på (Gora beach inn) där vi hade bott en natt innan Lembongan också. Lite lägre stannard än vad vi bott hittils men för endast 50 kr natten var det värt varenda krona! Här bor massa backpackers och stämningen är mer än god, skönt häng hotel helt enkelt med inkluderad frukost dessutom (Banana jaffles) mm...Efter natten här bestämde vi oss för att bege oss upp mot Balis norra sida då ingen av oss ville stanna i Kuta när det var bombhotat (10 år sedan turistattentatet). Så vi valde att åka till en liten by som heter Medewi, ett ställe som skulle ha bra surf. Många av oss var redan negativa till Medewi då vi fått tips av andra att inte åka dit "det är smutsigt, det finns inget att göra där och om ni ska surfa är det tidig morgon som gäller". Men vi åkte dit ändå och om de som avrådde oss hade rätt eller inte, ja det får ni läsa i nästa inlägg.
Over and out!

Första frukosten på Lembongan intogs i en liknande innergård till ett homestay som hade likadant namn som där vi bodde. Fast det här stället låg några minuter ifrån, i vilket fall möttes vi av en skrattglad och kul gubbe och hans fru. Som bjöd oss på en stor fruktsallad och en suverän bananpannkaka, även om vi fick vänta ett bra tag kom vi tillbaka dit morgonen därpå. Den glade gubben tipsade även om vissa ställen som han tyckte vi skulle besöka så vi följde hans råd och hyrde 5 moppar av en snubbe som tjatat på oss vid vårt boende. 

Vi packade ryggsäckarna för en heldag och for iväg på mopparna, jag fick köra Lisa även fast jag helst skulle suttit bak och bara njutit av den fina miljön. Men det gick bra och det var framförallt super kul! Eftersom vi bodde nere i en dal var det brant uppför och mopparna gick på högvarv, häftigt att köra högre och högre upp och sedan se halva Lembongan med det blåa vattnet och alla båtarna i hamn. Första stoppet var Dreambeach som var lika härligt som dens namn. Vi var de enda människorna på stranden och stranden var vit, vågorna var stora och vattnet var blått. Här spenderade vi en dryga timme och lyckade även bränna våra stackars kroppar ytterligare... Efter det åkte vi bara ett stenkast bort till nästa sevärdighet som var "Devils Tear". Det är alltså två hav som möts och slår ihop mot varandra och över klipporna. Helt oberedda står vi och fotar då det helt plötsligt slår upp ganska hårt mot kanten, vi springer mot motsatt håll men lyckas ändå bli ganska blöta, coolt! Som blöta trasor fortsatte vi iallafall färden som den här gången gick i riktning mot Cenningan Island. Det tog lite längre tid att åka dit, Cenningan sitter i förbindelse med Lembongan genom en smal krasslig bro. Med tungan rätt i mun körde vi försiktigt över denna bro som skulle behöva en renovering, plankorna åkte runt när vi körde över men konstigt nog höll den ganska bra. Eftersom vi började bli ganska hungriga körde vi direkt till ett lunchställe som även var en "jumppoint". Det kostade dock alltför mycket att hoppa från den här avsatsen (klippan). Men det var bra matutsikt, dock var de var en aning för stolta med sina högtalare, musiken var för hög och sönderrammad. Men riktigt häftigt att se vågorna rulla in som var oerhört långa och väl mönstrade. Då vi var nöjda och belåtna fortsatte vi vår resa och svängde in på en annan väg som skulle föra oss till en större "jumppoint", den här gången stoppades vi dock av två småbarn som sa att det kostade att se dessa klippor, 3 kr kostade det men av ren princip vände vi på klacken efter Jens kollat läget och gjort klartecken på att det inte var något speciellt att se. Så vi tackade ön Cenningan och fortsatte iväg tillbaka till Lembongan. Vi åkte till dagsutflyktens sista stopp och det var "Mushroombeach" inget speciellt efter de stränder vi sätt tyckte hälften av oss och åkte tillbaka till boendet, resten stannade och utforskade stranden lite mer. Vi som återvände till husen fick se solnedgången från poolen med en Bintang i handen, inget dåligt avslut på en hejdundrandes bra dag!

Sen måste tilläggas att vi fann en till kackerlacka i vårt hus, denna gången på toarullen i badrummet. Drar ner betyget för boendet ett snäpp men eftersom Erik är så tuff bar han ut den och gav den till chefen för boendet. Den natten sov vi inte lika tryggt och hårt då vi misstänkte fler kackerlackor i huset och tillslut kändes det som det kliade på hela kroppen. Ja det var skönt när rummet äntligen fylldes av morgonljuset och den nya dagen gjorde intåg.

Vi bestämde oss att det var dags att lämna Kuta igen så vi köpte en resa till Nusa Lembongan (smekmånads ön) som den så fint kallas. Vi köpte med oss en massa Snickers och snacks och for iväg i en hygglig bil denna gång dessutom. Bilresan tog knappt en timme, sedan fick vi vänta i hamnen på båten en halvtimme och tillslut var det mindre än en timmes båtfärd. Den här gången blev vi erbjudna att sitta på Speedbåtens tak, så där satt vi och blickade ut över horisonten med draget i håret och solen stekande.
    Väl framme blev vi erbjudna skjuts från en Indo kille, vi var dock skeptiska och viftade bort hans erbjudande och sa att vi gick på egen hand och letade efter hotel. Mannen blev en aning irriterad och insisterade om att det var gratis och att det ingick i vår biljett. Jamen dåså, vi packade alltså in både oss själva och all packning i hans skrotiga pickup liknande bil. Vi var efter en 20 minuters bilresa väldigt glada för vår skjuts, inte kunde vi gått den här långa vägen med ryggsäckar. Vi bad honom köra till  Ketut bungalows som Lisa hade blivit tipsad om. Det visade sig vara ett riktigt kap, det var hus liknande Bungalows som vi fick trycka in fyra personer i. Där skönk priset även och passade in i vår budget, ungefär hundra kronor per person och natt. Tre nätter bokades direkt. Husen var väldigt gammalmodiga i stilen och rummet täcktes av en 240 cm bred säng, vi tjejer bestämde oss för att sova alla fyra i den sängen istället för att fylla det lilla rummet med extra madrasser. Bara några meter bort låg poolen och stranden. Man kunde sitta i poolen och se solnedgången över havet, sjukt fint ställe enligt min mening. Lembongan var i jämförelse med Gili ännu mer lugnare och orört. Det kändes nästan som vi var de enda turisterna på hela ön, inte det ultimata stället för den rastlöse men perfekt för den som vill stressa ner och inte göra någonting.
   Efter vi intagit rummen började magarna kurra så vi bestämde oss att leta efter ett matställe. Men vi tog nästan första billigaste och blev där dirigerade att sätta oss på loftvåningen med utsikt över havet. Fin matplats men det visade sig att restaurangen inte kunde levera mer än det. Vi alla tio beställde in Balis nationalrätt "Mie goreng ayam" nudlar med kyckling, ägg och ibland även räkchips. De här nudlarna badade i en röd tomatsås som färgade hela rätten i en skräckinjagande färg, det var smaklöst, vattnigt och en o annan myra låg och simmade i maten. Mums sa vi, rejält irriterade, hungriga och besvikna. Vi tjejer gick istället direkt till restaurangen bredvid vårt boende och beställde in frukt och bananpannkaka. Dagen fortsatte i slappmode med musik i öronen och pool/havshäng.
   Till middagen ville vi inte göra samma tabbe med restaurang valet så vi intog den restaurangen där det satt mest folk och med skylten "öns bästa restaurang" kunde vi inte annat än att ge "Lindas" en chans. Priserna här var lite högre (ca 40 kr), menyn stod på en svart tavla som var målad över en hel vägg och maten ja den var i världsklass. Efter att ha levt på Club sanwich och Mie goreng ayam de senaste veckorna var detta en såkallad hallelulija moment för smaklökarna. Under våra dagar på Lembongan hann jag testa både (fish in banana leaf, penne pesto, pasta carbornara och chicken burger) och inget var utav besvikelse, snarare fröjd! Så Linda den hypen får du, tacka och ta emot för underbar mat, oh yeah! Den natten sov vi tryggt skedandes alla fyra, även fast vi på morgonen funnit en kackerlacka i huset kunde sömnen och drömmarna flöda fritt. Och vad morgondagen erbjöd, det får ni fortsätta läsa om i nästa inlägg.

Ja vi var alltså tillbaka i storstaden Kuta igen som blev likt en huvudbas för oss under resan, vi kom alltid tillbaka till Kuta och planerade därifrån. Det första vi gjorde var att leta upp något hyggligt boende, New Arena lockade inte särskilt mycket då vi hade levt i lyx på Gili och inte ville gå ned till den lägre standarden ännu. Denna gång tog vi in på Suji Bungalows, efter en snabb titt på rummen bestämde vi oss nästan på direkten att ge det en chans. Det var en korsning mellan bungalows och ett hus så jag väljer att kalla dem "husen". De här husen hade 2 våningar varav 2 sängar på varje våning. Så vi tjejer hade ett hus och killarna ett. Det kostade 100 kr natten inklusive frukost. Frukosten kanske dock inte var av bästa slag, rostade mackor med sylt, lite frukt och ett glas juice men funkade att trycka ner. Det här stället var ett mer pensionärsställe så det var lugnt och det hände inte särskilt mycket men jag kan nog tala för oss alla att vi ändå har ett antal minnen härifrån...
   En dag bestämde jag och Lisa att det var dags att ta tag i surfingen så vi haffade två lärare på stranden som lärde oss grunderna under en två timmars lektion. Väldigt effektivt och visst kände vi oss proffsiga när vi äntligen kom upp på brädan gång på gång. Underbart kul att ha testat och jag kommer förhoppningsvis surfa mer och lära mig mer i framtiden. 
   Under onsdagen den 3 oktober gick jag,Lisa,Jens,Gurra och Jonte upp tidigt tidigt eller ja klockan 7. Vi åt den förträffliga hotel frukosten...och blev sedan hämtade av en bil vid åtta snåret. Bilen skulle ta oss till en lång flod och en heldags raffting (forsränning) . Under bilresan såg vi även en helt magnifik natur med risplantage schack och en utsikt över både djungel, flod och vattenfall i olika former. Så bara det gjorde resan värd varje krona. När vi kom fram delade vi in oss fem och fem i varje båt, killarna åkte i en och jag + Lisa fick två glada och roliga Japaner som medresenärer, de bjöd på mycket skratt. På med hjälm och flytväst och en darrande nervös Josefin som försökte kontrollera andningen. 12 km skulle vi åka på floden i den röda gummibåten och inte ångrar jag en sekund av den färden. Vi fick ducka för träd och broar, paddla och hoppa i båten när vi hade fastnat på en sten eller dylikt. Vår guide använde kodord för att få oss paddla frammåt, bakåt, ducka eller hoppa, ja jag följde efter Japanerna som verkade förstå bättre. Vi stannade efter halva färden vid ett vattenfall där vi fick ta kort och vila armarna efter all paddling, sedan fortsatte vi igen. Rafftingen avslutades med ett 4 meters dropp, ett lite mindre vattenfall. Hjärtat dunkade hårt och vi låg som packade sillar i båten och höll i oss ordentligt, men ner kom vi och överlevde gjorde vi och benen ja dem var som spagetti efteråt. Rafftingen var riktigt häftig, framförallt var naturen och miljön runt omkring tagen som ur en film, det flög fina fåglar över oss, det var vattenfall överallt och luften näst intill glittrade runt oss. Jag hade ett stadigt leende samt gåshud under hela resan. Avslutningsvis bjöds det på en buffe efter att ha gått 1000 trappsteg uppåt. Vi var sedan tillbaka i Kuta redan vid 2 tiden, Carpe diem så att säga. Vilken härlig dag vi hade, den levde vi på länge.
   
Ja resten av dagarna gick ut på att sola,surfa,shoppa,festa och äta god mat. Det Kuta är bäst på helt enkelt. Vi hade en sjuk, spontan utgång en kväll som jag har många minnen av. Det började med att alla var jätte säckiga och ingen var sugen på att festa. Jag var nog mest anti men spontant vände jag och peppade upp Gurra och Jonte så vi fyra tjejer och dem två drog ut. Det blev Alicats som levererar med sina Doubble doubbles och drägg häng med alla fulla glada människor.Underbart! Här träffade vi Kim som sedan fick följa med som minne resten av resan (Vi låter det förbli internt). Killarna drog hem tidigt och vi fyra tjejer splittrades men vi tog oss alla hem och vi möttes några timmar senare i huset, alla med en historia fylld med skratt. Vi fyra hade ganska svårt att somna den kvällen och under morgonen därpå mådde vi alla dåligt i magen. Kul kväll, dagen efter var värre.  
   Så mycket mer gjorde vi inte i Kuta, vi träffade några fler svenskar som någon/några i vårt gäng kände. Två av dessa svenska var Ebba och Fredrick (buddies med sälen säsongarna i vårt gäng) de valde att hänga på oss och våra äventyr, så vi åtta blev istället tio glada.
Mer om nykomlingarna och resans fortsättning får ni läsa i nästa inlägg.
Hajdaj

Ja sammanfattningsvis kan jag konstatera att jag älskade Gili ön om ni nu inte redan fattat det...Det var absolut skönt att inte göra någonting alls, endast slappa och inte känna någon stress överhuvudtaget. Framförallt var det skönt att få sova som en gud, utan att behöva oroa sig för myror, äckliga fläckar eller kackerlackor. Rogivande att ta dagen som den kom och eftersom Gili T inte är lika party som Kuta blev det heller inte många utgångar. Vi var dock ute en kväll och den kan ha varit en utav resans bästa kvällar. Vi började på en bar som heter Rudys där vi för första gången bytte Bintang ölen mot en San Miguel, hallelulija för gomen som skrek efter omväxling. På Rudys var det becksvart, det enda ljuset som gavs var av ett ljus på varje bord så mysfaktorn var maxad. Tyvärr måste jag ge dem ett minus för toaletterna, gick hellre och kissade i en taggbuske på stranden om man nu ska vara sån...
   I vilket fall gick vi vidare till Irish pub som bara låg ett stenkast bort. Irish pub är ett ställe som är uppdelat i två sektioner med en väg som går emellan. På den ena sidan är det mer softmode, det finns spel, soffor och en bar. Här har man väldigt lätt att träffa på alla möjliga sorters människor och verkligen kunna kommunicera med varandra. Lisa träffade sin Australienska man (Douglas) här, Gustaf träffade en katt vän och de andra killarna träffade några svenska tjejer. Så atmosfären är väldigt go, om vi skulle vetat om det här stället innan skulle vi nog hängt här lite mer. På andra sidan gatan finns Irish's discogolv som är väldigt tätt med folk, på samma sida hitar vi havet där kvällen erbjöd till mycket skratt. Framförallt stod Gustaf och Jonte för underhållningen, fråga mig inte vad dem gjorde men det var awsome! Denna kväll somnade vi alla i två bungalows istället för fyra, sweet.

Innan jag drar vidare måste jag bara nämna Gilis paradkort "matmarknaden". Matmarknaden började när solen gått ner och var en marknad för lokalbefolkningen, där fanns det all sorters mat till ett billigt pris. Men framförallt ska dem ha stjärnor för deras otroliga spett med jordnötssåsen och dem feta banansockerkakapannkakorna med choklad. Mastigt fett men jävlar va gott!

Efter fem dagar kände vi att det räckte med vila och lugn och det var dags för puls och Kuta igen så vi åkte tillbaka. Resan hem var betydligt värre än dit resan. Båten tog lång tid och var nog ännu skumpigare än innan. Bilresan var fruktansvärd, vi fick den rangligaste bilen som de tröck in 10 personer i plus all packning. Det var varmt, trångt, man hade ett järnrör i röven och trafiken var tät så resan var dubbel så lång jämfört med dit vägen. Så hela den dagen spenderade vi på restid, lite surt men fram kom vi tillslut. Kuta välkomnade oss och påminde oss om olikheterna med Gili T,vi blev påhoppade av försäljare, nästan överkörda av mopparna och det var folk och ljud överallt. Kontrasterna var alltså stora men det var ändå skönt att va tillbaka till "civilisationen". 

Men vad som händer sen...ja det får ni reda på snart! Låt äventyret fortsätta.
Over and out

Så efter bilresan på 2 timmar kom vi fram till hamnen, det blev att köra en snabb frukost medan vi väntade in båten. Hamnen var full av folk som skulle bli uppdelade i två båtar. Vi fick tillslut efter att ha stått på bryggan i gassande sol stiga på speed båt nummer 2. Vi fick sitta inomhus i skinnstolar där skinkorna klippade fast sig och sjösjukan ökade successivt. Men vi klarade oss i land.
   Första åsynen av Gili Trawangan var likså ett paradis i jäförelse med smutsiga Kuta. Vattnet var blått och klart, stranden var vit och värmen var inte lika påtaglig, här fläktade det till och med. Vi märkte snart även att det var väldigt tyst, det finns nämligen ingen trafik här, endast klockorna från hästarna som körs med vagnar skallrade när de körde förbi. Eller någon rinklocka på en cykel som varnade oss att gå till sidan. Så jävla skönt var min första tanke. Men då började herr böneman härja... Ja man får väl vänja sig med det där! Vissa dagar var hans röst dock krakligare än andra och när han väckte oss klockan 6 på morgonen med sin vackra stämma, ja då gick han över gränsen kan man väl konstatera. Blir hellre väckt av en Geko ödla..."geko geko geko" kärlek.
   Vi bestämde oss för att leta efter ett hotel att bo på först och främst, det fanns mycket att välja på men priserna och standarden varierade ganska mycket så det var svårt att hitta det perfekta stället. Sjävklart gick vi åtta, svettiga med stora ryggsäckar bort oss helt, vi kom in i den lokala delen där endast sand och en ko här och där syntes till. Kon gjorde sig ännu mer till synes då Sandra trampade i koskit med endast flipflops. Been there, done that honey...haha! Och varför i hela friden går vi bort från havet? Vi ville ju bo vid stranden! Men självklart går jag in och styr upp det hela, så vi satte oss ner och åt och efter maten gick halva gänget och letade boende medan vi andra låg kvar som sillar på stranden. 
   Efter cirkus en timme kommer stjärngänget tillbaka med ett stort leende på läpparna, "vi har hittat bästa placet, ni kommer älska det". Och där packade vi på oss och gick till de berömda bungalowsen där vi skulle spendera fem nätter. Vi gillade de här bungalowsen enormt, första natten sov vi fyra tjejer och fyra killar i en då dem la in 2 extra madrasser. Sen sov vi restrerande nätter två och två. Vi hade utomhus dusch och toalett, går inte förklara så underbart det var att gå på toa till stjärnhimel eller hur skönt det var att duscha utomhus, kändes som värsta befrielsen. Så i de här bungalowsen fick vi resans första hela natt, dagen därpå var vi igen utvilade och alerta på nytt. Vi betalade lite mer för det här stället ca 140 kr natten men standarden var hög och en enormt god frukost ingick. Bananpannkaka, fruktsallad och te blev rutin.  
   Annars gjorde vi inte super mycket här på Gili, vi tog det oerhört lugnt, Carpe diem! Låg på stranden, spelade strandtennis, läste böcker och löste korsord. En dag åkte vi på en snorkeltur över hela dagen och stannade till på olika ställen och snorklade. Vi såg både havskölpaddor, småfiskar och rockor så det var helt klart värt. Båten var dock lite racklig, vi satt ungefär 50 personer på den och på tillbaka vägen var vågorna stora. Vi blev skölda med vågorna från kanten och jag trodde ett tag att vi skulle välta helt medan killarna var roade och tyckte det var spännande. Ja vi överlevde den där dagen också men man började förstå att Bali är ett Hajchapparall land. Lite hippie stil, men sånt gillar ju jag och konstigt nog går saker faktiskt ihop sig trots allt.

Har lite mer att berätta om Gili så det dyker upp i ett annat inlägg, på återseende!

Inspirationen flödar, jag fortsätter på det jag påbörjade med förra inlägget.

Jag och Lisa landade alltså sent på kvällen fredagen den 21 september på Bali, Kuta. Det var med darrande ben efter 15 timmars flyg vi mötte upp killarna som stod och väntade med hyrda moppar. Jag var så trött så jag orkade inte äns argumentera emot moppe grejen, hoppade upp bakom Jonte och lät Kuta omfamna mina trötta ögon. Intrycken var många, affärer och blinkande skyltar överallt, folk på moppar och folk på gatan. Så det här var alltså Kuta stad ? Inte som jag hade förväntat mig, kanske en aningen större än vad jag trott men så imponerande. Jag förstår ärligt inte hur dem hittade hela vägen tillbaks från flygplatsen och att vi kom fram oskadda var ju också ett under med tanke på omkörningarna och trafiken vi fick vara med om. Svettig var jag också, som en blöt säl på land ungefär. Men fram kom vi, till New Arena Hotel som är ett lite mer låg standard hotel. Vi mötte direkt upp dem 4 andra, Jens, Erik, Sandra och Linn men eftersom vi var så trötta blev det bara några snabba ord sen i säng. Men inte kunde vi sova bra den natten, ACn i rummet ställde vi på 16 grader, nybörjar miss. Vi låg och huttrade och frös hela natten.
   Kommande dagar såg likadana ut på ett ungefär, vi låg vid poolen, gick till stranden och checkade in alla duktiga surfare. Lärde känna Kuta helt enkelt, vi stannade här tre nätter innan vi bestämde oss för att åka till Gili öarna. Dessa tre nätter var tomma på sömn, vår AC ville inte sammarbeta och fortsatte spruta ut isluft. Vi var på skygarden en kväll (Kutas största discotek) och Erik hamnade skedandes med Lisa emellan oss?! Jag fick inta golvet efter att ha hoat som en uggla full av överenergi eller brist av sömn.
    Sista natten innan förflyttning började vi med våra malaria piller då Gili kan vara malaria drabbat. Och jag väcktes av Lisa som då och då pratade i sömnen och såg konstiga saker i syne.(se bipacksedeln på paketet). Så ja det var som en befrielse att åka från New Arena och Kuta. Vi gick upp klockan 6 den morgonen och åkte iväg i en minibuss vid halv sju tiden. Bilresan tog 2 timmar, men det var soluppgång och väldigt vackert så enbart njutning.

Men hur resan fortsätter sen, ja det får ni läsa i nästa inlägg. 

Hej vänner! Josefin (jag) lever fortfarande även fast den här bloggen är ganska nedlagd och död. Men tänkte ta tag i mina tankar som för närvarande är kringel krangliga många och osynkade. Så varför inte försöka få ner lite här och dela med er. Suveränt yes.

Jag fyllde 20 år den 26 juni och hade en sån där trevlig fest under natthimlen, Gurra och Jonte var där och frågade mig och Lisa om vi inte skulle med dem till Bali? Jamen visst ett handslag sen var det klart, vi åker! Och visst mindes jag löftet dagen efter...jajamen redan då började förberedelserna och planerna. En månad senare var det bokat och klart, här snackar vi YOLO på riktigt!

Så var vi iväg, den 20 september lyfte planet från Norrköpings flygplats och 15 timmar senare var vi på plats i underbart varma BALI och Kuta. Blev upplockade med moppar av våra fina killar, Jonatan och Gustav. Sen på plats mötte vi upp Jens som jag kände från ÅRE och Jonatans Sälen vänner, Linn, Sandra och Erik. Där var gänget samlat och hela 8 personer skulle vi resa tillsammans i en månad. Måste tillägga att vi fick tillökning av Ebba och Fredrick efter halva resan(även dem säsongare i Sälen), så vi blev faktiskt 10. Nu började äventyret!
   Vi har hunnit med mycket på de där 4 veckorna, varit på Gili island, Lembongan island, varit i Kuta och druckit öl, shoppat och träffat massa trevligt folk, testat att surfa, varit på Medewi, Balangan, Ulluwatu och massor mer.

Och vet ni, jag har haft det så bra, jag har levt fullt ut! Jag har skapat nya band med underbart fina människor och fått minnen och erfarenheter för livet. Så ett stort Tack till er!
   Kommer kanske skriva ett inlägg mer specifikt vad vi gjorde sen, detta var ett smakprov och en hyllning till er som var med på resan. PEACE!